Volontärträning är nu en verklighet!

Under två helger har vi volontärträning i det sociala arbetet i församlingen i Awassa. 20 personer, som valt att ställa sig till förfogande, får utbildning i ämnen som hälsa, nutrition, hiv och aids, testning och medicinering rörande hiv, homebased care, familjearbete samt rådgivning och krishantering.

Många har hört mig prata om detta och jag har ofta lagt fram det för förbön. Det som är banbrytande i detta till synes enkla upplägg, är att volontärerna kommer att arbeta utan lön, viss tid per vecka. Det är något nytt här. Flera är mycket fattiga och själva hivpositiva. De väljer att ge det de har till Gud och vet att han kommer välsigna det de ger. Flera av dem som går kursen fick själva hjälp när de var svårt sjuka och vill nu hjälpa andra. De brinner för evangeliet och vet att det är den viktigaste gåvan de kan ge.

I vårt arbetet är omkring 100 hivpositiva inskrivna och fram till nu har vi varit 3 personer i arbetet. Det har inte räckt för att möta behoven. Visionen är att arbetet ska växa och bli starkt och att volontärerna kommer att bli en viktig del i detta. Behoven är stora vad gäller att informera och ge råd samt att stödja familjer rent praktiskt. Att sköta om sjuka människor i sina hem eller på sjukhus är också en viktig uppgift.

Förutom att vi själva undervisar; jag och Anita Fållsten från Sverige, så har vi lärare från Röda korset samt från projektet Kasala i Addis. Vi tror på en kanonhelg!!

Oväntade möten i avlägsna bergsbyar!

Vi hade en fin resa söderut under förra helgen; till bl Arba Minch, Konso och Chencha. Natur och folkslag som gör starka intryck. Vi åkte ut med båt och hade förmånen att bland pelikaner och flamingos se både flodhästar och krokodiler. Som tur var så verkade samtliga mätta och lugna. Lite pirrigt kändes det att sitta med två små barn i den låga båten med krokodilerna runt omkring. Gloria, som är stor djurvän, kan man aldrig vara lugn för...

Solomons släkt kommer från Chencha, högt uppe i bergen, och dit reste vi över söndagen och Solomon predikade på "förmiddagsmötet" i församlingen där. Mötet började 07.00, men eftersom vi hade en bit att resa lovade de oss att det räckte om vi kom kl. 08.00.

På väg dit slumrade jag i bilen eftersom det var så tidigt. Väl framme i själva byn Chencha hade jag ena ögat öppet och såg jag plötsligt ett bekant ansikte skymta till mellan allt annat som man kan se på en rörig bygata i morgonrusningen... Ingen mindre än Urban Klintenberg! Ja, det var inte bara en inbillning, utan han stod plötsligt där livs levande! Han arbetade som ungdomspastor i Pingstförsamlingen i Uddevalla åren 1982 - 84, (när jag gick på högstadiet) och är numera är pastor i pingstförsamlingen i Borås. Efter lite räknande kom vi fram till att vi nog inte träffats på minst 20 år… Det var verkligen ett sammanträffande vi sent ska glömma – oerhört uppmuntrande för oss. Vi åt sedan lunch tillsammans med hela hans resesällskap från Borås med omnejd på omkring 6 personer, samt deras etiopiska medarbetere i organisationen "Win Souls for God". De arbetar främst i Addis Abeba, men även sedan några år i byn Chencha.

Det finns alltid en väg!

Jag har alltid gillat utmaningar – till en viss gräns – och som socialarbetare möter man dem hela tiden i alla möjliga former. Det kan ju handla om oerhört mycket; allt från relationsproblem i familjer, missbruksproblem, ekonomiska bekymmer och depression m m.

När jag sitter hemma hos Mebet och dricker hennes etiopiskt korrekt kokade kaffe, ser hennes lilla flicka trevande börja ta sina första steg på jordgolvet upplever jag en utmaning som rent realistiskt sett är omöjlig att ta till sig. Hur i hela världen ska det gå till?

Hur ska hon kunna ta hand om sitt barn och kunna överleva ens den närmaste veckan? På grund av hiv-virus kan hon inte fortsätta amma sitt barn när hon nu börjat ge henne vanlig mat. HUR ska hon få tag i den? Mebet blev kristen för ett halvår sedan och har fått hopp om livet och framtiden – men rent praktiskt då? HUR ska det gå till? Våra vanliga instrument och metoder i socialt arbete tycks med ens, om inte komiska, snarare naiva och…kanske till och med onödiga.

Vi ber tillsammans och jag uttrycker på min fattiga amharinja att ”tillsammans med Gud finns det en väg”. Märker att jag så ofta säger så till människor och mina etiopiska medarbetare skrattar över mitt nya ”uttryck”. De håller med och tror också så. Men, vilken Gud har vi? Håller det att tro på honom under alla omständigheter? Håller det för Mebet? Jag tror det definitivt, annars skulle jag inte vara här. Dock känns utmaningarna stora när man hela tiden möter liknande situationer.

Gud har allt i sin hand och vi ska klamra oss fast vid honom och vårt hopp. Vi får inte släppa taget – hur ska vi då kunna förmedla hopp till andra och vandra tillsammans med dem?

SÅ stor är vår Gud, att han ser dem som är ”små”!

Tillbaka på nätet - och i nätet!

Efter åtskilliga turer och äventyr, uppdrag och utfall så är vi (läs jag, Maria) tillbaka på nätet. Vi är också tillbaka i Awassa, vilket innebär att vi är tillbaka i nätet också. Lyckad ordvits tycker jag. Nätet innebär alla dessa som vi på olika sätt är involverade med från anställda och leverantörer i företaget, kunder, blivande kunder och även f d kunder... Grannar och släkt, medlemmar i församlingen, medarbetare på sociala centret och alla som kommer dit för att söka hjälp, medarbetare i andra delar av församlingsarbetet, vänner och bekanta, barnens kamrater, lärare och andra föräldrar samt andra internationella kontakter vi har här... Det betyder väldigt mycket för oss med alla kontakter och de innebär mycket stöd och uppmuntran, härlig gemenskap och trygghet - men även arbete, rop på hjälp och mycket nöd. Mobiltelefonerna går varma...
Ja, det finns ett livspussel även här som ska gå i hop! För att vara ledig måste man resa bort - jag lovar!

Svenskar på besök.

Det är svenskar på besök i Etiopien...och fler är på väg. Barnen ser det helt klart som ett uppsving - och vi också!! Just nu är både Anita Fållsten, Margareta Peterson och Solveig Sköld här och har varit i Awassa med omnejd senaste dagarna. Samtliga har arbetat med sjukvård och församlingsarbete här i Etiopien under drygt 40 år. Det bär respekt med sig att lyssna på deras berättelser och historier. De har fortfarande uppgifter här som de är trogna till och reser därför ut varje år. De har varit med och följt tider av både väckelse och hård förföljelse här och kan nu se den enorma skörd allt arbete givit. I dag är det 1,8 miljoner människor som är med i Hiwot Berhan kyrkorna över hela landet. Anitas man Gert är på väg hit om några veckor och deras dotter Sofia med man Patrik och lille sonen Matteus, är också här i Etiopien just nu.

Det är oerhört uppmuntrande för oss med deras besök här. Anita, som är med i vår utsändande församling; Pingst Jönköping, kommer att stanna till i december. Tillsammans arbetar vi nu med förberedelserna för en volontärutbildning i vårt uppsökande arbete för hivsmittade som kommer att bli i slutet av november.

Tomt på foton här i bloggen

Till er som tycker vår blogg är lite tom på foton kan vi säga följande:
- Vi håller med
- Vi tar massor med kort hela tiden och gör vad vi kan för att publicera dem...
- Internetuppkopplingen är fortfarande ett problem.
- Ska göra vad vi kan för att råda bot på detta!!

En liten pojkes begravning.

I tisdags ringde min kollega och berättade att en av kvinnorna i vårt hivarbete förlorat sitt enda barn. Vi åkte till hemmet och möttes av ett stort uppbåd sörjande. Mamman satt tyst i hopkrupen på en madrass medan tårarna rullade ner över hennes kinder. Det var skräck i hennes ögon och jag kunde läsa i hennes ansikte om de senaste dagarnas, kanske veckornas och årens vånda och kval.

Utanför huset snickrade några män ihop den lilla kistan och det var som om varje spikslag gick igenom märg och ben på oss som tysta satt och väntade. Vi fick se ett foto på pojken, där han leende med pigga ögon tittade in i kameran. Pappan jämrade sig högljutt, ropade sin sons namn om och om igen och några män tog till slut ifrån honom fotot för att han inte skulle tappa kontrollen.

Pojken var 5 år och fick hiv redan vid födseln. De barn som föds med hiv överlever sällan 5-årsdagen, så jämförelsevis fick han ett långt liv. Ja, jag hör hur illa det låter att skriva så, men sådan ser verkligheten ut. Vad som slutligen orsakade den lille pojkens död var att han utvecklat aids samt led av svält.

Jag körde kistan och de förtvivlade föräldrarna till begravningsplatsen med en overklig känsla. Det är mer än man mäktar med när man själv har en livlig 5-åring i huset. Jag försökte dra mig till minnes när jag senast upplevde något liknande… Jag har aldrig varit på en barnbegravning, jag har aldrig följt två desperata föräldrar fram till deras barns grav och jag har aldrig sett en sådan tomhet och vanmakt fylla en mamma. Jag hoppas – hur osannolikt det än låter - att jag aldrig behöver vara med om detta igen.

Jag är övertygad om att vi är på rätt väg i vårt förebyggande arbete för hivsmittade mammor med spädbarn. Varje barn som föds av en smittad mamma har rätt till allt vårt engagemang för att slippa gå ett förkortat liv och förkortad barndom till mötes. En mer onödig död än detta kan jag inte tänka mig just nu. Vi kan stå upp för dem som föds under samma villkor som den här pojken gjorde.

Fattiga finns alltid mitt ibland oss...

”Vi ger inte pengar till fattiga!” sade vår 5-årige Wilson till en vän en dag. Uttalandet blev kvar i mitt sinne eftersom det lät så illa. Hur är det egentligen?

Det är svårt leva nära dem som är väldigt fattiga. HUR man hjälper någon är svårare än jag trodde! Som utlänningar väcker vi uppmärksamhet i Awassa och många frågar efter hjälp. Utanför affärer kan det bli oroligt om man ger pengar till någon och det kan bli svårt en annan gång – eller? Många åsikter finns om detta och vanligast är att man inte bör ge till tiggare eftersom man inte känner dem och deras situation utan bara befäster deras tillstånd.

Det vi landar i när vi brottas med detta är att det bästa man kan göra är att lyfta en människa ut ur sitt tillstånd av fattigdom – hur den än ser ut. Evangeliet är vägen. Att leda en människa till Jesus och vandra tillsammans med den är – om än jobbigt och tidskrävande – den enda vägen! Den blir individuell, personlig och det är fantastiskt att få gå bredvid och se en människa utvecklas i sina gåvor och komma till sin rätt i det Gud tänkt. Det handlar om människans självbild och invanda tankemönster, tilldelad roll i samhället osv. Det finns en väg för varje människa till upprättat värde, mening med livet, försörjning och en framtid.

Är det då möjligt? Låter det måhända naivt och rentav barnsligt…? Just nu finns det många vi ”vandrar” med här i Awassa. Personer i olika situationer och med olika förhållanden, olika långt på vägen – men med samma mål. Ingen enkel väg, men rätt väg och det är fantastiskt att se människor börja blomma!

För att återknyta till mina första rader så brukar vi vanligtvis inte dela ut pengar rakt av till människor som knackar på bilrutan. Vi vill däremot dela med oss av livet i Gud och ge människor med behov det bästa vi har! Ofta handlar det även om materiell hjälp i en akut situation eller för att möjliggöra nystart. Gud vet våra begränsningar och vi är så tacksamma för att han leder oss utifrån det! Vi hoppas och tror att våra barn ska uppleva detsamma och se fattiga förvandlas djupare än att i 10 minuter glädjas över en femma…