En liten pojkes begravning.

I tisdags ringde min kollega och berättade att en av kvinnorna i vårt hivarbete förlorat sitt enda barn. Vi åkte till hemmet och möttes av ett stort uppbåd sörjande. Mamman satt tyst i hopkrupen på en madrass medan tårarna rullade ner över hennes kinder. Det var skräck i hennes ögon och jag kunde läsa i hennes ansikte om de senaste dagarnas, kanske veckornas och årens vånda och kval.

Utanför huset snickrade några män ihop den lilla kistan och det var som om varje spikslag gick igenom märg och ben på oss som tysta satt och väntade. Vi fick se ett foto på pojken, där han leende med pigga ögon tittade in i kameran. Pappan jämrade sig högljutt, ropade sin sons namn om och om igen och några män tog till slut ifrån honom fotot för att han inte skulle tappa kontrollen.

Pojken var 5 år och fick hiv redan vid födseln. De barn som föds med hiv överlever sällan 5-årsdagen, så jämförelsevis fick han ett långt liv. Ja, jag hör hur illa det låter att skriva så, men sådan ser verkligheten ut. Vad som slutligen orsakade den lille pojkens död var att han utvecklat aids samt led av svält.

Jag körde kistan och de förtvivlade föräldrarna till begravningsplatsen med en overklig känsla. Det är mer än man mäktar med när man själv har en livlig 5-åring i huset. Jag försökte dra mig till minnes när jag senast upplevde något liknande… Jag har aldrig varit på en barnbegravning, jag har aldrig följt två desperata föräldrar fram till deras barns grav och jag har aldrig sett en sådan tomhet och vanmakt fylla en mamma. Jag hoppas – hur osannolikt det än låter - att jag aldrig behöver vara med om detta igen.

Jag är övertygad om att vi är på rätt väg i vårt förebyggande arbete för hivsmittade mammor med spädbarn. Varje barn som föds av en smittad mamma har rätt till allt vårt engagemang för att slippa gå ett förkortat liv och förkortad barndom till mötes. En mer onödig död än detta kan jag inte tänka mig just nu. Vi kan stå upp för dem som föds under samma villkor som den här pojken gjorde.