Korgar, krukor och kryddor!

Har ni också läst böckerna om "Kråke"? Om ni har en femåring i huset vet ni nog vad jag svamlar om så här fram på nattkröken. En av böckerna heter "Kråkes bokstavsdagar" och där får olika dagar namn efter en bokstav som man sedan letar upp saker på.

I Etiopien är det nog alltid "K-dagen". Vart man sig vänder så börjar sakerna på just "K" tycks det mig. Korgar, krukor, kryddor och keramik. Kaffe, kvastar, krokodiler och kyrkor... Härliga och mustiga ord som det andas, doftar och ryker om.

Ja, jag vet att jag överdriver något och dessutom heter det ju något annat på amharinja, som kaffe - bonna. Själv har jag bidragit till språkets berikande här genom att lära ut ord som "kanelbulle, kladdkaka, kärleksmums och köttbullar". Nu i jultid kan det bli fler! (Får kanske byta bokstav då eftersom jag inte kommer på något annat än knäck just nu...)

Vår hundvalp Våfflan

Wilson och Gloria med vår lilla hundvalp "Våfflan". Som ni ser har det gått lite tid mellan bilderna... Hon är ettrig, busig, som ju valpar är och ska vara. Får dock se hur mycket hon duger till att vakta framöver. I dag reste hon ragg och morrade hotfullt när en elarbetare klättrade upp i en stolpe utanför muren... Aporna blir hon mest förvånad över, springer efter dem, men de bryr sig inte något nämvärt.

Avskedsvecka...

I går reste vår kära AnnaKarin från oss, efter nära 3 månader här. Otroligt vad fort tiden går och otroligt vad tomt det blev! Senaste veckan har därför varit mycket hektiskt med avskedskalas i alla möjliga former och varianter. Dels i de olika grupperna hon deltagit i och dels genom att vi varit hembjudna till flera vänner. Dessutom hade vi avskedskalas, både planerat och mer spontant, i vårt hem både tordag och fredag kväll. Tårarna har sprutat och man skulle kunna tro att hon varit här i minst 3 år, och inte 3 månader. Hon har verkligen kommit nära människor, deltagit i det mesta av det vi gjort och berikat hantverksarbetet genom att lära ut tygtryck och "bananbladskonst". Det har varit jätteinspirerande för dessa grupper att börja med något nytt.

Under veckan har Solomon undervisat på bibelskolan i Loke, knappt 13 km, utanför Awassa. Det har varit givande dagar. De flesta av studenterna kommer från landsbygden, varav en del pratar mycket dålig amharinja. Så det var en utmaning, men mycket givande sådan. Att få vara med och träna dessa blivande evangelister och pastorer är en härlig förmån. Två punkteringar blev resultatet av dessa dagar också eftersom vägen är som den är...

Vardagsliv i Awassa!

Jag har fått frågan hur en ”vanlig dag” ser ut hos oss här i Awassa. Inte en dag är den andra lik och inte en dag blir heller som man tänkt eller planerat. Ofta är detta positivt och inspirerande och man slås av hur flexibelt livet kan vara. I nästa stund är det oerhört frustrerande. Men, om jag får vara lite jordnära och hålla mig hemmavid kan jag i stora drag beskriva det där som vi ändå gör varje dag, nästan. Håll till godo!

Kl 07 ringer klockan – dock blir det alltid framåt 07.15 innan vi masat oss upp och satt i gång de morgonbestyr vi alla har världen över... Och matsäck till barnen!! Barnen äter medhavd lunch, och eftersom maten inte förvaras i kylskåp eller värms upp får man anpassa sig. Fantasin har ju som ni vet inga gränser och barnen verkar äta med god aptit – men, tips mottages tacksamt!

När Solomon kört barnen till förskolan startar han upp arbetet på Solmarcs. Jag plockar och grejar hemma för att bana väg för Debre, vår hemhjälp som kommer vid 9. Vissa dagar går hon först till marknaden och landar sedan hemma i vårt kök med stora dammiga och prunkande korgar med frukt, grönsaker, kött… Sedan börjar hon dona. Hon är verkligen en fantastisk hjälp för oss i hushållet och passionsfruktjuicen hon gör är oslagbar!

Mina dagar ser olika ut. Jag tar lektioner i amharinja, deltar i hantverksgrupper för hivsmittade och en mammagrupp, som jag tidigare berättat om. I övrigt handlar arbetet om individuella kontakter för stöd och rådgivning, samt volontärarbetet som ska starta upp nu. Mycket arbete är också att förbereda och översätta material för träning och undervisning.

När barnen kommer hem fikar vi på altanen. Vi njuter av pelargonerna och bouganvillan som prunkar över murarna. Wilson, som älskar fåglar, sitter på första parkett och har gärna sin fågelbok med sig. Han är på helt rätt plats i detta land med oräkneligt antal fåglar i varierande storlek och kulör. Allt från små, små röda och gröna disneyfåglar till enorma storkar och örnar kan man se om man sitter på vår veranda.

Därefter tar leken vid i olika varianter och efter att vi ätit på kvällen framåt 19 tar det vid med kvällsbestyr, aftonbön och nattning i lååånga banor. Känns detta måhända igen? Så nog har vi våra rutiner och vanor – även här!

1-års kalas!

Nu börjar barnen i vår mammagrupp att röra sig allt mer frimodigt. De kryper runt, reser sig upp, drar runt med saker och... bevare oss väl... de tar från varandra också! Några börjar till och med försöka gå runt med hjälp av stöd... Hmm... Detta leder till vissa besvär eftersom vi rostar kaffet över eld mitt på golvet och det är oerhört smutsigt och dammigt runt omkring de nyinköpta plastmattorna vi har. Vi är alla lite överraskade och inte minst mammorna! De uppskattar inte alltid sina barns fantastiska framsteg som de borde och vill ju dricka upp sin kopp och prata i lugn och ro... Känns det måhända igen?

I onsdags ställde vi dock till med kalas eftersom två av flickorna fyllt 1 år.
1-årsdagen är mycket stor och speciell i Etiopien, men för dessa barn hade det nog vare sig sjungits eller hurrats. Att födas av en mamma som inte har någon framtid är inte värt att gratulera och att sedan uppnå 1-årsdagen är snarare en belastning än glädje enligt många av de "krösamajor" som kantrar vägen.

Men, vilken bedrift! Att utan någon realistisk möjlighet, kanske mot både vilja och önskan ändå ta hand om sitt barn och föra det fram till 1-årsdagen, är inte det oerhört stort och verkligen värt en fest - både för barnet och mamman?!

Vi ser fram emot flera sådana härliga tillställningar!

Välbesökt konferens med svensk talare!

Under helgen som gick var det en stor konferens här i Awassa. Pastor Tommy Lilja, från Sölvesborg i Sverige talade. På förmiddagarna undervisade han pastorer och ledare och på eftermiddag/kväll hölls det möten på en stor öppen plats i Awassa. Det unika med konferensen var att den anordnades av samtliga Hiwot Berhan kyrkor här tillsammans. De är 10 stycken och har sammanlagt omkring 12 000 medlemmar.

Konferensen var välbesökt och det "gick inte att räkna dem alla". Det var mäktigt att stå tillsammans med tusentals människor och prisa Gud och visa hela staden att vi är många, många som tror på Jesus. Uppskattningsvis 500 personer kom till tro under de tre kvällarna, och många upplevde helanden i sina kroppar. Efter mötena fanns personer beredda att ta hand om dem som kommit till tro för att knyta kontakt och välkomna dem till en församling att gå till. Helgen betydde ett enormt genombrott för samtliga kristna i staden och glädjen i Gud förökades för oss alla.

Bereden väg...

Vi är i adventstid och när mörkret lägrar sig på kvällen och vi tänder våra adventsljus i fönstret kan man känna stämningen. Pepparkaksbak med barnen en kväll förhöjde det hela! Pappa har lovat skicka saffran, så närmaste veckan kommer vi att komplettera det hela ytterligare. Annars är det inget som spontant påminner om advent och jul här när solen steker om dagarna och värmen tilltar. Dock är eftermiddagarna och kvällarna helt ljuvliga.

När allt som brukar vara runt omkring inte finns där, blir det tydligt vad kärnan är och beslutet att fira jul blir därför viktigt. Det går inte att "hänga med av bara farten" eftersom ingen annan firar jul här nu i december. Vi får låta andra saker är lukter, smaker och stämningar styra det vi ska uppleva. Att än en gång få fira vår Frälsares födelse är stort - och att få dela det med andra syskon, som förknippar Honom med andra attribut än vi, är en gåva! Barnen behöver också få vara med om att vänta på Honom och fira Jesu födelse!

Sedan, en vecka in i januari börjar den etiopiska julen, så då blir det "jul igen". Inga problem var man ska tillbringa julen alltså, på vår jul - hemma hos oss, på er jul- hemma hos er!

Dock är jag oerhört tacksam för vänner som tagit med mandelmassa, anjovis och sill som möjliggör den krydda som det ändå är med en och annan maträtt... Vi får också svenskar på besök och det kommer att betyda mycket för oss!

Volontärutbildningen - ett mönsterbrott!

Våra två helgkurser för blivande volontärer i församlingen, med inriktning att arbeta med hivsmittade och aidssjuka, blev verkligen kanonbra! Ett mönsterbrott eftersom det är något nytt att man går en utbildning utan att få ersättning för det samt sedan även ställa sig till förfogande i arbete som inte avlönas. Dagarna förflöt snabbt och alla var aktiva och engagerade i undervisningen. Ämnen som täcktes in var sjukdom ochhälsa, hygien och nutriotion, familjesystem, counselling, sorg och kris, home based care och bibelstudier utifrån detta tema. All undervisningvar bibelförankrad och pekade på vårt ansvar som kristna att gå ut och vinna de förlorade och vårda dem. Första helgen undervisade jag och Anita Fållsten och under andra helgen kom Kazala och Elzabeth från Kazalaprojektet i Addis Abeba, ner och undervisade. Det var oerhört att få lyssna till dem som under omkring 20 år arbetat med liknande saker. Det som blev tydligt är att allt börjar i det lilla, i liten skala, med ett tilltal, en person som går ut...

Utbildningen blev väl genomförd och lyckad - men, det är nu arbetet börjar på riktigt!! Jag ser faktiskt fram emot de utmaningar som vi som kristna ställs inför i Awassa... Gatflickorna och barflickorna som alldeles för unga säljer sina kroppar och utsätts för enorma risker, gatubarnen, familjer som bor i "plastpåshus" - f ö en ny syn i Awassa, hivsmittade både ungdomar och vuxna som drivs ut från sina familjer och sammanhang. Var ska vi vara om inte mitt ibland dem?

Volontärträning är nu en verklighet!

Under två helger har vi volontärträning i det sociala arbetet i församlingen i Awassa. 20 personer, som valt att ställa sig till förfogande, får utbildning i ämnen som hälsa, nutrition, hiv och aids, testning och medicinering rörande hiv, homebased care, familjearbete samt rådgivning och krishantering.

Många har hört mig prata om detta och jag har ofta lagt fram det för förbön. Det som är banbrytande i detta till synes enkla upplägg, är att volontärerna kommer att arbeta utan lön, viss tid per vecka. Det är något nytt här. Flera är mycket fattiga och själva hivpositiva. De väljer att ge det de har till Gud och vet att han kommer välsigna det de ger. Flera av dem som går kursen fick själva hjälp när de var svårt sjuka och vill nu hjälpa andra. De brinner för evangeliet och vet att det är den viktigaste gåvan de kan ge.

I vårt arbetet är omkring 100 hivpositiva inskrivna och fram till nu har vi varit 3 personer i arbetet. Det har inte räckt för att möta behoven. Visionen är att arbetet ska växa och bli starkt och att volontärerna kommer att bli en viktig del i detta. Behoven är stora vad gäller att informera och ge råd samt att stödja familjer rent praktiskt. Att sköta om sjuka människor i sina hem eller på sjukhus är också en viktig uppgift.

Förutom att vi själva undervisar; jag och Anita Fållsten från Sverige, så har vi lärare från Röda korset samt från projektet Kasala i Addis. Vi tror på en kanonhelg!!

Oväntade möten i avlägsna bergsbyar!

Vi hade en fin resa söderut under förra helgen; till bl Arba Minch, Konso och Chencha. Natur och folkslag som gör starka intryck. Vi åkte ut med båt och hade förmånen att bland pelikaner och flamingos se både flodhästar och krokodiler. Som tur var så verkade samtliga mätta och lugna. Lite pirrigt kändes det att sitta med två små barn i den låga båten med krokodilerna runt omkring. Gloria, som är stor djurvän, kan man aldrig vara lugn för...

Solomons släkt kommer från Chencha, högt uppe i bergen, och dit reste vi över söndagen och Solomon predikade på "förmiddagsmötet" i församlingen där. Mötet började 07.00, men eftersom vi hade en bit att resa lovade de oss att det räckte om vi kom kl. 08.00.

På väg dit slumrade jag i bilen eftersom det var så tidigt. Väl framme i själva byn Chencha hade jag ena ögat öppet och såg jag plötsligt ett bekant ansikte skymta till mellan allt annat som man kan se på en rörig bygata i morgonrusningen... Ingen mindre än Urban Klintenberg! Ja, det var inte bara en inbillning, utan han stod plötsligt där livs levande! Han arbetade som ungdomspastor i Pingstförsamlingen i Uddevalla åren 1982 - 84, (när jag gick på högstadiet) och är numera är pastor i pingstförsamlingen i Borås. Efter lite räknande kom vi fram till att vi nog inte träffats på minst 20 år… Det var verkligen ett sammanträffande vi sent ska glömma – oerhört uppmuntrande för oss. Vi åt sedan lunch tillsammans med hela hans resesällskap från Borås med omnejd på omkring 6 personer, samt deras etiopiska medarbetere i organisationen "Win Souls for God". De arbetar främst i Addis Abeba, men även sedan några år i byn Chencha.

Det finns alltid en väg!

Jag har alltid gillat utmaningar – till en viss gräns – och som socialarbetare möter man dem hela tiden i alla möjliga former. Det kan ju handla om oerhört mycket; allt från relationsproblem i familjer, missbruksproblem, ekonomiska bekymmer och depression m m.

När jag sitter hemma hos Mebet och dricker hennes etiopiskt korrekt kokade kaffe, ser hennes lilla flicka trevande börja ta sina första steg på jordgolvet upplever jag en utmaning som rent realistiskt sett är omöjlig att ta till sig. Hur i hela världen ska det gå till?

Hur ska hon kunna ta hand om sitt barn och kunna överleva ens den närmaste veckan? På grund av hiv-virus kan hon inte fortsätta amma sitt barn när hon nu börjat ge henne vanlig mat. HUR ska hon få tag i den? Mebet blev kristen för ett halvår sedan och har fått hopp om livet och framtiden – men rent praktiskt då? HUR ska det gå till? Våra vanliga instrument och metoder i socialt arbete tycks med ens, om inte komiska, snarare naiva och…kanske till och med onödiga.

Vi ber tillsammans och jag uttrycker på min fattiga amharinja att ”tillsammans med Gud finns det en väg”. Märker att jag så ofta säger så till människor och mina etiopiska medarbetare skrattar över mitt nya ”uttryck”. De håller med och tror också så. Men, vilken Gud har vi? Håller det att tro på honom under alla omständigheter? Håller det för Mebet? Jag tror det definitivt, annars skulle jag inte vara här. Dock känns utmaningarna stora när man hela tiden möter liknande situationer.

Gud har allt i sin hand och vi ska klamra oss fast vid honom och vårt hopp. Vi får inte släppa taget – hur ska vi då kunna förmedla hopp till andra och vandra tillsammans med dem?

SÅ stor är vår Gud, att han ser dem som är ”små”!

Tillbaka på nätet - och i nätet!

Efter åtskilliga turer och äventyr, uppdrag och utfall så är vi (läs jag, Maria) tillbaka på nätet. Vi är också tillbaka i Awassa, vilket innebär att vi är tillbaka i nätet också. Lyckad ordvits tycker jag. Nätet innebär alla dessa som vi på olika sätt är involverade med från anställda och leverantörer i företaget, kunder, blivande kunder och även f d kunder... Grannar och släkt, medlemmar i församlingen, medarbetare på sociala centret och alla som kommer dit för att söka hjälp, medarbetare i andra delar av församlingsarbetet, vänner och bekanta, barnens kamrater, lärare och andra föräldrar samt andra internationella kontakter vi har här... Det betyder väldigt mycket för oss med alla kontakter och de innebär mycket stöd och uppmuntran, härlig gemenskap och trygghet - men även arbete, rop på hjälp och mycket nöd. Mobiltelefonerna går varma...
Ja, det finns ett livspussel även här som ska gå i hop! För att vara ledig måste man resa bort - jag lovar!

Svenskar på besök.

Det är svenskar på besök i Etiopien...och fler är på väg. Barnen ser det helt klart som ett uppsving - och vi också!! Just nu är både Anita Fållsten, Margareta Peterson och Solveig Sköld här och har varit i Awassa med omnejd senaste dagarna. Samtliga har arbetat med sjukvård och församlingsarbete här i Etiopien under drygt 40 år. Det bär respekt med sig att lyssna på deras berättelser och historier. De har fortfarande uppgifter här som de är trogna till och reser därför ut varje år. De har varit med och följt tider av både väckelse och hård förföljelse här och kan nu se den enorma skörd allt arbete givit. I dag är det 1,8 miljoner människor som är med i Hiwot Berhan kyrkorna över hela landet. Anitas man Gert är på väg hit om några veckor och deras dotter Sofia med man Patrik och lille sonen Matteus, är också här i Etiopien just nu.

Det är oerhört uppmuntrande för oss med deras besök här. Anita, som är med i vår utsändande församling; Pingst Jönköping, kommer att stanna till i december. Tillsammans arbetar vi nu med förberedelserna för en volontärutbildning i vårt uppsökande arbete för hivsmittade som kommer att bli i slutet av november.

Tomt på foton här i bloggen

Till er som tycker vår blogg är lite tom på foton kan vi säga följande:
- Vi håller med
- Vi tar massor med kort hela tiden och gör vad vi kan för att publicera dem...
- Internetuppkopplingen är fortfarande ett problem.
- Ska göra vad vi kan för att råda bot på detta!!

En liten pojkes begravning.

I tisdags ringde min kollega och berättade att en av kvinnorna i vårt hivarbete förlorat sitt enda barn. Vi åkte till hemmet och möttes av ett stort uppbåd sörjande. Mamman satt tyst i hopkrupen på en madrass medan tårarna rullade ner över hennes kinder. Det var skräck i hennes ögon och jag kunde läsa i hennes ansikte om de senaste dagarnas, kanske veckornas och årens vånda och kval.

Utanför huset snickrade några män ihop den lilla kistan och det var som om varje spikslag gick igenom märg och ben på oss som tysta satt och väntade. Vi fick se ett foto på pojken, där han leende med pigga ögon tittade in i kameran. Pappan jämrade sig högljutt, ropade sin sons namn om och om igen och några män tog till slut ifrån honom fotot för att han inte skulle tappa kontrollen.

Pojken var 5 år och fick hiv redan vid födseln. De barn som föds med hiv överlever sällan 5-årsdagen, så jämförelsevis fick han ett långt liv. Ja, jag hör hur illa det låter att skriva så, men sådan ser verkligheten ut. Vad som slutligen orsakade den lille pojkens död var att han utvecklat aids samt led av svält.

Jag körde kistan och de förtvivlade föräldrarna till begravningsplatsen med en overklig känsla. Det är mer än man mäktar med när man själv har en livlig 5-åring i huset. Jag försökte dra mig till minnes när jag senast upplevde något liknande… Jag har aldrig varit på en barnbegravning, jag har aldrig följt två desperata föräldrar fram till deras barns grav och jag har aldrig sett en sådan tomhet och vanmakt fylla en mamma. Jag hoppas – hur osannolikt det än låter - att jag aldrig behöver vara med om detta igen.

Jag är övertygad om att vi är på rätt väg i vårt förebyggande arbete för hivsmittade mammor med spädbarn. Varje barn som föds av en smittad mamma har rätt till allt vårt engagemang för att slippa gå ett förkortat liv och förkortad barndom till mötes. En mer onödig död än detta kan jag inte tänka mig just nu. Vi kan stå upp för dem som föds under samma villkor som den här pojken gjorde.

Fattiga finns alltid mitt ibland oss...

”Vi ger inte pengar till fattiga!” sade vår 5-årige Wilson till en vän en dag. Uttalandet blev kvar i mitt sinne eftersom det lät så illa. Hur är det egentligen?

Det är svårt leva nära dem som är väldigt fattiga. HUR man hjälper någon är svårare än jag trodde! Som utlänningar väcker vi uppmärksamhet i Awassa och många frågar efter hjälp. Utanför affärer kan det bli oroligt om man ger pengar till någon och det kan bli svårt en annan gång – eller? Många åsikter finns om detta och vanligast är att man inte bör ge till tiggare eftersom man inte känner dem och deras situation utan bara befäster deras tillstånd.

Det vi landar i när vi brottas med detta är att det bästa man kan göra är att lyfta en människa ut ur sitt tillstånd av fattigdom – hur den än ser ut. Evangeliet är vägen. Att leda en människa till Jesus och vandra tillsammans med den är – om än jobbigt och tidskrävande – den enda vägen! Den blir individuell, personlig och det är fantastiskt att få gå bredvid och se en människa utvecklas i sina gåvor och komma till sin rätt i det Gud tänkt. Det handlar om människans självbild och invanda tankemönster, tilldelad roll i samhället osv. Det finns en väg för varje människa till upprättat värde, mening med livet, försörjning och en framtid.

Är det då möjligt? Låter det måhända naivt och rentav barnsligt…? Just nu finns det många vi ”vandrar” med här i Awassa. Personer i olika situationer och med olika förhållanden, olika långt på vägen – men med samma mål. Ingen enkel väg, men rätt väg och det är fantastiskt att se människor börja blomma!

För att återknyta till mina första rader så brukar vi vanligtvis inte dela ut pengar rakt av till människor som knackar på bilrutan. Vi vill däremot dela med oss av livet i Gud och ge människor med behov det bästa vi har! Ofta handlar det även om materiell hjälp i en akut situation eller för att möjliggöra nystart. Gud vet våra begränsningar och vi är så tacksamma för att han leder oss utifrån det! Vi hoppas och tror att våra barn ska uppleva detsamma och se fattiga förvandlas djupare än att i 10 minuter glädjas över en femma…

Alla vi mammor...

I onsadags hade vi mammagrupp igen i vårt arbetet för hivsmittade. Mammor med barn under ett år kommer. Vi leker, har kort undervisning och lyfter uppgiften att vara mamma som något viktigt och kul. Allt för många kämpar för daglig överlevnad och då blir barnet lätt en börda.

Jag slås av hur lika är alla vi mammor - oavsett kultur, social status och omständigheter i livet... Vi hoppas och tror, grejar och ordnar, donar och försöker, försöker igen, plockar upp och torkar, breder ut och samlar ihop, försöker och lirkar, sätter gränser och sätter stopp, skrattar och gör det igen, kämpar och ger oss inte, ger oss inte och ger oss aldrig… och sedan börjar vi om på nytt.

I allt detta "mammeri" så blir kulturella olikheter inte stora, våra behov av avkoppling, avlastning och uppmuntran är de samma … och något sött till kaffet gör susen. Papporna då? De är inte så delaktiga i vardagens bestyr med barnen här - men, allt fler, särskilt bland ungdomarna, vill att det ska bli ändring.

Jag valde i dag att dela med mig av bibelordet i Jesaja 40:31
”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”
Uppmuntrande för oss alla och inte minst för mig själv…

Internetproblem

Under senaste veckan har det varit mycket problem med vår internetuppkoppling. Därav glest med inlägg från oss här i Awassa. Vissa dagar har det gått koppla upp sig, men ej möjligt svara på mail eller lägga ut inlägg på bloggen eftersom det bryts omgående.

Birtukan har flyttat hem till Jesus

I fredags morse avled vår kära Birtukan. Den sorg och smärta vi känner över detta finner inga ord och denna helgen har varit oerhört tung. I nära tre veckor var hon inlagd på koreanska missionssjukhuset i Addis Abeba. Många undersökningar gjordes för att hitta vad som gjorde att hon var förlamad sedan över 6 månader - och med hopp om att kunna behandla henne. Den sista röntgen förra veckan visade på en form av skador i övre ryggens nerver. Det är förmodligen förklaringen. Det som orsakade hennes bortgång var att kroppen i övrigt förlorat för många funktioner och inte orkade längre.

Samma dag åkte Solomon till Addis för att hämta henne och mamman, som tagit hand om henne på sjukhuset under tiden hon låg där. Redan i går var begravningen här i Awassa där enormt många kom för att ta avsked och sörja med familjen och vännerna.

Birtukan var en ung kvinna som endast 25 år gammal gick bort. Bara för ett år sedan började hon arbeta hos oss; en stark och aktiv person som cyklade hem till oss varje dag. Hon ledde lovsång i församlingen och hade en oerhörd kärlek och omsorg om andra. Hon levde själv under oerhört fattiga förhållanden, vilket gjorde att hennes personliga karaktär gav desto större intryck.

Vi minns hennes med oerhörd värme och uppmuntran och tackar Gud för att vi fick möjligheten att lära känna henne. Vi vet att hon är hemma hos Jesus nu och att vi ska träffa henne en dag. Tanken på att hon nu är fri från all kroppslig plåga och kan springa igen gör oss lättade och välsignade mitt i allt. Det känns som att himlen har kommit närmare.

Mammagrupper med svåra frågor

I veckan som gick startade vi upp med mammagrupper i vårt hivarbete! Så roligt och fantastiskt! Det har varit en idé väääldigt länge och som svensk så får man ju lätt en sådan idé. En nybliven mamma i Sverige har ju all behövlig information runt sig från dag 1 i tidningar, böcker och på ett oräkneligt antal sidor på nätet. Dessutom har man mycket allmän kunskap samt går på just föräldragrupper. När det var aktuellt för mig fascinerades jag av hur vi satt där och fick massa information, som vi egentligen redan hade, men ändå kändes som ny.

I Sverige handlar det mycket om att bryta isolering och skapa mötesplatser. Här är inte det en bristvara. Dessutom går man helst inte ut med sitt barn och då rakt inte när det är litet. I stället har mitt arbete varit att hälsa på och mer individuellt ge råd och stöd.

Nu har vi i alla fall börjat mötas varje onsdag tillsammans med 6 mammor med barn under 1 år. De vanliga ämnena som mat, vård, barn utveckling står på programmet, men redan första gången så märktes att deras behov handlade om helt andra saker. Något oförberedd måste jag medge, så kom samtalen att handla om huruvida man ska behålla sig barn eller inte. Hur klokt det är att behålla sitt barn om du inte vet att du kan försörja det i framtiden osv. Oerhört relevanta frågor för dessa mammor – samtidigt ”förbjudna”. Två mammor som tidigare adopterat bort var sitt barn kunde se att det då var nödvändigt, men att de nu vill göra allt för att behålla och ta hand om det barn de fått. De gjorde vad de kunde för att övertyga de andra om att inte ge upp.

Samtliga mammor är hivsmittade och några är ensamstående. En kvinna förlorade sin man i en olycka strax före hennes lilla flicka föddes. I samband med det visade det sig att hon hade hiv. För några månader sedan kom hon till tro på Jesus och har fått tro på livet och framtiden igen. Vi önskar fortsätta stödja henne att se sin flicka som en Guds gåva, en unik individ med mening i sitt liv och inte en börda. Vi vill stå med henne i dessa oerhörda svåra frågor, men peka på Guds väg.

Internationella kontakter!

Varannan söndag har vi internationell gudstjänst i Awassa, på NLM (Norska Lutherska Missionen). Det är så bra att komma tillsammans med andra utlänningar och engelsktalande etiopier som också av någon anledning hamnat på denna plats på jorden för kortare eller längre tid. Det ger nya vänner och underlättar mycket. Solmarcs har fått många kunder genom kontakterna där.

Det finns flera familjer som liksom vi bor här för längre tid, bl a en tysk småbarnsfamilj som arbetar med Helimission, helikoptermission. Flera nya familjer bl a från USA och Danmark kom nu i september och ska bl a jobba med vattenprojekt, starta barnhem samt arbetar på bibel colleget häri Awassa. En dansk familj bor här sedan 12 år och arbetar bl a med bibelöversättning. I våras var Bodil, frun i familjen, klar med sitt uppdrag att tillsammans med lokala språkvetare översätta Gamla Testamentet till det lokala språket sidiaminja… Det kan man väl verkligen kalla ett konkret, synligt och mätbart resultat! Till skillnad mot det mer svårformulerade och ogreppbara sociala arbetet…

Andra kommer kortare perioder för att göra tillfälliga insatser, bl a som volontärer på skolor och organisationer bl a från både Kina, Korea, Japan och Indien.

Vi ser ju naturligtvis nu också fram emot alla svenskar som ska komma under hösten – av olika anledningar och under olika tider. Men dem återkommer vi till!

Diverse från Awassa...

Awassa har utvecklats enormt de senaste 10 åren och man känner knappt igen sig. Nya bostadsområden, utbyggt centrum och asfalt på många vägar. Just nu byggs det flera stora hotell och man undrar vem som ska bo där? Dels pratas det om turister som vill se fågellivet runt awassasjön, samt titta på flodhästarna. Dels har många större organisationer valt att förlägga kontor i Awassa p g a dess läge närmare södra Etiopien. Det ger efterfrågan på lokaler för kontor och boende, samt hotell. Löparen Haile Gebre Selassie bygger nu ett stort hotell vid sjön, som enligt senaste ryktet ska förvaltas av Hilton. Så tro´t eller ej, men denna lilla enkla by har snart ett hilton hotell att erbjuda. Ja, ALLT ÄR MÖJLIGT - välkomna!!

Birtukan, vår vän som många hört talas om, blev körd till Addis Abeba förra veckan, och lades omgående in på koreanska missionssjukhuset. Solomon var med och talade med de norska läkare som arbetar där. Hon får nu akut vård för att kunna utredas avseende grunddiagnosen. Efter en vecka har hon förbättrats, men utredningen av vad som är grundproblemet är lär ta sin tid. Solomon är nu åter i Addis för att samtala med ansvariga läkare om fortsättningen. Vi hoppas, tror och ber att det inte skall vara för sent. Ni som skulle vilja bidra till kostnaderna får gärna kontakta oss. Eftersom det krävs längre tid av sjukhusvård samt att behandling och mediciner är dyrt så har det inte gått att förutse kostnaderna.

I dag är det fredag och halvdag för barnen på förskolan - om Wilson får bestämma så blir det mys med både ett och annat redan från kl 13... Ja, lite kladdkaka ska vi nog kunna röra ihop i alla fall - även om det vare sig blir glass eller grädde till. Man tager vad man haver, så lite passionsfruktsylt till blir bra! AnnaKarin, som arbetar 3 mån här med oss för att utveckla kreativitetens alla uttryck, undervisar nu några dagar i vår pastorsfru Negats hantverksprojekt. I går lärde hon ut tygtryck och i dag är det kort och bilder med motiv av banan-och bouganvillablad på programmet. Vi hoppas på att det ska ge resultat och att flera ska nappa på ideérna och kunna arbeta vidare med detta. (Kanske att turistena på hilton vill köpa ett och annat vykort?? Det gäller se alla möjligheter och behov som kan uppkomma!!)

Etiopier- ett folk som vet hur man slår klackarna i taket!

Sedan vi kom tillbaka till Awassa i mitten av september har det varit mycket firanden och festligheter av alla de slag! Först ut firades det etiopiska nyåret den 11 september - och det blev år 2002! 26 september firades Meskel, Korset, en av ortodoxa kyrkans allra största högtider med gudstjänster med mycket program och stora eldar – samt storslagna fester i hemmen. Däremellan har det hunnits med sidamoprovinsens nyårsfirande, muslimernas avslutningsfirande av Ramadan, samt nu under helgen Etiopiska Flaggans dag som firades över hela landet! Där emellan har ett antal bröllop och graduations vid de olika universiteten i Awassa avlöst varandra och firats med pompa och ståt.

En snabb titt i min svenska almanacka gör mig dock påmind om att vi ju helt missat att fira ”Kanelbullens dag” i början av oktober…aj aj aj . Får se hur vi kan åtgärda detta?!

VÄLKOMNA till vår blogg!

Tro det den som vill - men nu har vi startat en blogg!! Detta efter många förfrågningar, uppmuntran och seriösa råd! Tack, AnnMargreth för din konkreta hjälp... 

Välkomna hit och håll till godo!

Vi är tillbaka i Awassa igen efter en underbar, härlig och intensiv vistelse i Sverige. Vi hann med mycket! Först och främst att möta alla er alla familj, släkt och vänner! Vilken otrolig glädje och uppmuntran det varit. Vilken rikedom ni är för oss! Många möten finns kvar och ger en underbar eftervärme som vi kan leva på länge. 

Vi fick också njuta av västkusten, återuppleva vår gamla vardag i Sävja, Uppsala, möta släkt i Västergötland samt vara på ett fantastiskt bröllop i Harsewinkel i Tyskland, där Solomons bror Israel till slut fick sin Ines! Dessutom var Solomons föräldrar på besök i Sverige för första gången! 

Under två veckor var vi på Bunngården, Pingst Jönköpings församlingsgård, tillsammans med församlingens övriga internationella medarbetare. Fantastiska veckor med rapportering och återblick, men framför allt träning, inspiration och tro på en framtid i arbetet och tjänsten! Att få sitta ner och dela erfarenheter med andra som arbetar i både Sudan, Tanzania, Centralasien och flera länder i Mellanöstern gav dagarna en extra dimension. Det är spännande tider vi lever i och vi tackar Gud för att få vara en del i allt detta! 

I Awassa så har arbetet dragit i gång för fullt både på snickeriet; Solmarcs och i församlingen! Det är verkligen härligt att vara hemma igen, möta alla och fortsätta arbetet! Barnen är så glada över att leka med sina kompisar, sova i sina egna sängar och leka i sitt rum. Dessutom väntade en liten hundvalp här, vilket ju ger vardagen lite krydda...  Den är sååå söööt, men än så länge förmodligen smutsigare än vad den är söt...så in kommer den i n t e!

Vi har besök också, av ingen mindre än vår vän konstnären och fikaspecialisten AnnaKarin Svensson! Detta är otroligt roligt! Vi har varit i Indien tillsammans tidigare.  Hon ska stanna i tre månader för att bl a hjälpa till att utveckla hantverksarbetet som vi har för hivmittade kvinnor. Det handlar om broderi, tryck mm. 

Som många hört hade vi tidigare stora problem med att strömmen stängdes av varannan dag. Nu verkar dock problemet vara löst och vi har haft ström varje dag i över en vecka. Det gör enorm skillnad för arbetet på Solmarcs. För er som hört talas om "båten" kan vi meddela att den är sjösatt och nu går i Omofloden i södra Etiopien med reportageteam från National Geographics. Vi hoppas på att båten ska ge mersmak och att vi ska få fler beställningar. Tills dess fortsätter produktion av främst dörrar, men även möbler. Ett böneämne nu är virke. Det svenska börjar ta slut och att använda etiopiskt virke är inte bra vare sig ur miljösynpunkt eller p g a kvalitén. Vi behöver snarast köpa nytt virke och frakta det hit. 

Ett annat böneämne är vår vän Birtukan, 25 år,  som sedan 8 månader är förlamad av okänd anledning. Hon har periodvis varit bättre, men hade försämrats kraftigt när vi kom tillbaka. Vi ska ta henne till sjukhus i Addis nu i veckan. Mänskligt sett är hoppet litet eftersom hon fått stora liggsår som inte kan läka under de omständigheter hon nu lever under. Men, vi tror att hon har en framtid!

Livet här innehåller både glädje och sorg, som på alla andra ställen. Dock tycks det som att dimensionerna blir större. Kanske har det att göra med att man inte lever i sin vanliga miljö, inte har sitt vanliga nätverk och kastas mellan ytterligheter i ett samhälle som mer är flera samhällen i ett. Att ena stunden möta utsatthet och uppgivenhet på ett jordgolv och i nästa stund bjudas på lunch i ett överdådigt hem gör något med en.  Å andra sidan kan man nästa dag bli oerhört uppmuntrad av en fattig vän som ger det sista den har...och senare möta en tom och hopplös blick hos en rik person med mycket inflytande. Det som framstår allt klarare är att värdet hos en människa och meningen med livet ligger utanför allt det här. 

Gud har skapat varje människa så unik och med gåvor som ingen annan har. Det vi ber om är att vi får peka på Jesus med våra liv och förmedla hans kärlek och de möjligheter som finns i ett liv tillsammans med honom! Gud är så oerhört intresserad av varje människa - det gör att vår iver att se möjligheter hos varje enskild person inte kan svalna! Stå med oss i detta, bed för oss att vi kan se och tro på Guds väg för varje människa vi möter!