Jag har alltid gillat utmaningar – till en viss gräns – och som socialarbetare möter man dem hela tiden i alla möjliga former. Det kan ju handla om oerhört mycket; allt från relationsproblem i familjer, missbruksproblem, ekonomiska bekymmer och depression m m.
När jag sitter hemma hos Mebet och dricker hennes etiopiskt korrekt kokade kaffe, ser hennes lilla flicka trevande börja ta sina första steg på jordgolvet upplever jag en utmaning som rent realistiskt sett är omöjlig att ta till sig. Hur i hela världen ska det gå till?
Hur ska hon kunna ta hand om sitt barn och kunna överleva ens den närmaste veckan? På grund av hiv-virus kan hon inte fortsätta amma sitt barn när hon nu börjat ge henne vanlig mat. HUR ska hon få tag i den? Mebet blev kristen för ett halvår sedan och har fått hopp om livet och framtiden – men rent praktiskt då? HUR ska det gå till? Våra vanliga instrument och metoder i socialt arbete tycks med ens, om inte komiska, snarare naiva och…kanske till och med onödiga.
Vi ber tillsammans och jag uttrycker på min fattiga amharinja att ”tillsammans med Gud finns det en väg”. Märker att jag så ofta säger så till människor och mina etiopiska medarbetare skrattar över mitt nya ”uttryck”. De håller med och tror också så. Men, vilken Gud har vi? Håller det att tro på honom under alla omständigheter? Håller det för Mebet? Jag tror det definitivt, annars skulle jag inte vara här. Dock känns utmaningarna stora när man hela tiden möter liknande situationer.
Gud har allt i sin hand och vi ska klamra oss fast vid honom och vårt hopp. Vi får inte släppa taget – hur ska vi då kunna förmedla hopp till andra och vandra tillsammans med dem?
SÅ stor är vår Gud, att han ser dem som är ”små”!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar