I onsadags hade vi mammagrupp igen i vårt arbetet för hivsmittade. Mammor med barn under ett år kommer. Vi leker, har kort undervisning och lyfter uppgiften att vara mamma som något viktigt och kul. Allt för många kämpar för daglig överlevnad och då blir barnet lätt en börda.
Jag slås av hur lika är alla vi mammor - oavsett kultur, social status och omständigheter i livet... Vi hoppas och tror, grejar och ordnar, donar och försöker, försöker igen, plockar upp och torkar, breder ut och samlar ihop, försöker och lirkar, sätter gränser och sätter stopp, skrattar och gör det igen, kämpar och ger oss inte, ger oss inte och ger oss aldrig… och sedan börjar vi om på nytt.
I allt detta "mammeri" så blir kulturella olikheter inte stora, våra behov av avkoppling, avlastning och uppmuntran är de samma … och något sött till kaffet gör susen. Papporna då? De är inte så delaktiga i vardagens bestyr med barnen här - men, allt fler, särskilt bland ungdomarna, vill att det ska bli ändring.
Jag valde i dag att dela med mig av bibelordet i Jesaja 40:31
”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.”
Uppmuntrande för oss alla och inte minst för mig själv…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar